some people are meant to be together

jag tror på att de finns någon för alla. jag tror på att vissa människor är gjorda för varandra.
inte bara i kärlek utan även i vänskap.
och jag tror på kärlek vid första ögonkastet. jag undrar om det va så mellan mig och simon. vi träffades 2007 genom en gemensam vän och redan där blev jag väldigt intresserad av honom. så vi bestämde oss för att ha "nudelparty" som jag kallade de och bjöd hem honom till mig för att äta nudlar! hahahaha!
vi träffades några gånger men jag va inte riktigt redo att ha ett förhållande under den tiden. så vi slutade träffas och träffades inte förrän sommaren 2008 igen. va mycket i sura då för att vara med han och hans kompis och under nästan hela sommaren 2008 träffades vi skit mycket! sen började skolan igen och hösten kom och vi träffades mer och mer, han kom hem till mig flera gånger under hösten/vintern och sov över osv. vi gjorde ganska mycket ihop men blev aldrig tillsammans då. men i januari 2009 så blev vi ett par. och jag va grymt lycklig!
och de här med att älska någon de kändes väldigt nytt för mig. har aldrig älskat en pojkvän förr och han ville säga "jag älskar dig" efter 2 veckor. men då sa jag STOPP! vänta ett tag så de inte blir fel. även fast vi hade träffats i nästan ett halv år så hade vi ju aldrig varit tillsammans under den tiden så han fick vänta :) men sen kom dagen och de va väldigt nervigt att säga de för första gången! kändes väldigt overkligt.
och idag 3½ år senare så är jag nästan mer kär nu än vad jag var i början. vårt liv har precis bara börjat.
och snart, så snart..

därför tror jag på kärleken. jag tror inte man ska leta efter den utan den bara kommer. och jag tror ens hjärta säger till om det är rätt. jag vill tro på kärleken för den ger en så mycket. jag tror på kärleken mellan mina vänner, jag tror på kärleken mellan min familj och jag tror på kärleken till simon. jag är så lycklig


försöka få sig lite sömn

även fast jag fick upp väldigt sent ska jag försöka lägga mig.
De slog mig just att om 6 veckor får jag reda på att Simon kommit in på yrkeshögskolan uppe i GÄLLIVARE!!
Gaaah, kommer han komma in så kommer han flytta 1 112 km ifrån mig! Det är alltså över 100 (!!!!!) mil.
aja, får ta den smällen när beskedet kommer. Men kan inte sluta tänka påt. Kommer han inte in på skolan då flyttar vi ihop kommer han så är han borta i ett år..det kommer verkligen kännas tomt utan honom. Men kanske kommer man uppskatta stunderna man har med varandra mer då? Nåja. Jag hoppas verkligen att han kommer in på skolan för hans skull, vill ju att han ska bli glad och lära sig något nytt. i'm just gonna miss him..



hey life, where did you go?

Jag jobbar, kommer hem, sover, jobbar, kommer hem, sover - repeat.
Vart tog livet vägen egentligen?! Okej, jag ska inte klaga på att jag har ett jobb och tjänar fett med cash men..ändå? Orken finns liksom inte där när jag kommer hem. Står i en verksta dagen in och dagen ut, blir snuskig under naglarna och får spån på kroppen som bränner fast och ger mig fler ärr. Men de är mitt liv nu! Ser iosf väldigt mycket bra i det här också. Jag kommer flytta hemifrån snart, spara pengar, köpa kläder, köpa bil, resa till olika ställen och göra de jag alltid velat göra! Grejen är bara den att jag inte har några speciella drömmar? Eller är att jag och Simon flyttar ihop snart en dröm? Att jag ska få barn med honom som kommer vara dom sötaste barnen i hela världen? Att jag hoppas att dom kommer vara friska och bli begåvade? Om de är en speciell dröm så har jag många fler såna. Jag är nog inte född att resa runt på massa plaster, festa natten lång för att sedan aldrig kommer ihåg vad man gjort, ligga med så många killar som möjligt för att ja?
Jag vill bara vara med min man, se min familj må bra, ha roligt ihop med mina vänner, spela innebandy och må bra.
Om de inte är speciellt så är jag nog ingen speciell människa.


Dagens fundering

När jag är ute bland folk då undrar jag alltid vad dom tänker om mig. Vet inte varför men så är det bara.
Och de är om allt också, hur jag ser ut, hur jag klär mig, hur jag är sminkad osv. Och så tänker jag när folk ser mina ärr, då undrar jag om dom undrar varför jag har dom? Eller vad dom tänker då, tänker dom ens? Jag blir så nyfiken på vad folk som inte ens känner mig, tycker om mig. Väldigt jobbigt ibland men ändå ganska underhållande i min hjärna. Och så undrar jag hur allas liv ser ut jämfört med mitt, är de bättre är de sämre? hur levar just den personen jag ser på just nu? ibland blir jag tokig i skallen.


Undra varför?

På kvällarna när jag ligger i min säng och inte kan sova så snurrar det mer än vanligt i min söta hjärna. Jag funderar på så mycket saker som gör att jag blir helt slut i hjärnan och till slut så kan jag somna, men ibland blir jag riktigt sur för att man inte vet saker och ting. Varför är vi människor så - att vi måste veta saker. Om någon säger att den har sett ett ufo då ska någon komma med någon logisk förklaring. Eller om någon säger att den hört något konstigt ljud och tror att det spökar, ja då är det bara hjärnan som spelar en ett spratt. Är vi rädda för saker som inte har någon logisk förklaring? Måste det finnas en förklaring till allt som händer?!
Jag blir så störd på sånt här, varför ska jag ligga och tänka på sånt här?

RSS 2.0