ibland känner jag mig så liten

vissa dagar så känner jag mig så otroligt liten, ensam, olycklig och väldigt allmänt fan-va-jag-är-kass.
de känns som om alla andra fortsätter med sina liv och jag står bara stilla. alla andra har planer, drömmar och saker hela tiden. medan jag inte har en enda dröm, inte några planer och inga saker som händer runt om mig. jag vet inte vad jag vill, vart jag vill hamna eller hur jag ska komma dit. de är inte lätt när man inte vet vem man är. men kommer man någonsin veta de? vaknar man bara upp en dag och vet vem man är? eller är de något man kommer på när man snart ska försvinna? för jag har ingen aning. jag vet ingenting. jag är jag men jag vet inte vem de här jaget är. jag vet inte hur jag vill vara heller. jag vet ingenting. när vet man? när ska jag få veta? kan man få veta?

mot bar tömningen!


some people are meant to be together

jag tror på att de finns någon för alla. jag tror på att vissa människor är gjorda för varandra.
inte bara i kärlek utan även i vänskap.
och jag tror på kärlek vid första ögonkastet. jag undrar om det va så mellan mig och simon. vi träffades 2007 genom en gemensam vän och redan där blev jag väldigt intresserad av honom. så vi bestämde oss för att ha "nudelparty" som jag kallade de och bjöd hem honom till mig för att äta nudlar! hahahaha!
vi träffades några gånger men jag va inte riktigt redo att ha ett förhållande under den tiden. så vi slutade träffas och träffades inte förrän sommaren 2008 igen. va mycket i sura då för att vara med han och hans kompis och under nästan hela sommaren 2008 träffades vi skit mycket! sen började skolan igen och hösten kom och vi träffades mer och mer, han kom hem till mig flera gånger under hösten/vintern och sov över osv. vi gjorde ganska mycket ihop men blev aldrig tillsammans då. men i januari 2009 så blev vi ett par. och jag va grymt lycklig!
och de här med att älska någon de kändes väldigt nytt för mig. har aldrig älskat en pojkvän förr och han ville säga "jag älskar dig" efter 2 veckor. men då sa jag STOPP! vänta ett tag så de inte blir fel. även fast vi hade träffats i nästan ett halv år så hade vi ju aldrig varit tillsammans under den tiden så han fick vänta :) men sen kom dagen och de va väldigt nervigt att säga de för första gången! kändes väldigt overkligt.
och idag 3½ år senare så är jag nästan mer kär nu än vad jag var i början. vårt liv har precis bara börjat.
och snart, så snart..

därför tror jag på kärleken. jag tror inte man ska leta efter den utan den bara kommer. och jag tror ens hjärta säger till om det är rätt. jag vill tro på kärleken för den ger en så mycket. jag tror på kärleken mellan mina vänner, jag tror på kärleken mellan min familj och jag tror på kärleken till simon. jag är så lycklig


RSS 2.0